Ms. Betty Penn-Bull: UPPFÖDARE, SE UPP!

Foto: Betty Penn-Bull signerer andre opplag av boken "The Kennelgarth Scottish Terrier Book" på Crufts i 1996. Fotograf ukjent.  

 

Denne artikkelen "Uppfödare, se upp!" (gjengitt i sin helhet nedenfor) er skrevet av skotteverdenes førstedame, Ms. Betty Penn-Bull (Kennelgarth), og ble publisert i svenske Skotte Nytt nr. 11, den 20. desember 1974. 

Man skulle aldri tro at denne teksten ble skrevet for mer enn 37 år siden. Innholdet er mer relevant enn noensinne, eller den burde i hvert fall være det, spesielt for dem som Ms. Penn-Bull her betegner som "seriösa uppfödare".  

Ms. Penn-Bull forteller i ett av avsnittene om krigens magre år. Jeg har undersøkt hvor mange skotter som ble registrert under andre verdenskrig i Storbritannia: 1941 var bunnåret, med kun 700 registrerte valper i The Kennel Club. (Kilde: "The Kennelgarth Scottish Terrier Book", Kapittel: Origin and History, side 58.) Dette antall valper kan ikke karakteriseres som annet enn en heltemodig krigsinnsats - spesielt med tanke på de siste års valperegistreringer her i Norden.

Artikkelen til Penn-Bull genererte endel respons hos broderfolket: Klubbens formann dengang, veterinær Marianne Andersson, skrev et innlegg i Skotte Nytt nr. 19, den 15. desember 1976. Anderssons innlegg ble besvart med kommentarer i samme magasin, av både Dan Ericsson og Christer Jernhake. 

Dessverre fikk jeg aldri anledning til å treffe denne tilsynelatende formidable damen Ms. Penn-Bull. Hun døde for ti år siden, samme år som jeg kjøpte min første skotte. Det virker som hun var en resultatorientert, rakrygget kvinne - med mange meninger, og med meningers mot. 

Jeg håper denne artikkelen vil gi rom for både ettertanke, motivasjon og pågangsmot. 

UPPFÖDARE, SE UPP!

Kanske kan jag nu anse mig själv som en av de äldre uppfödarna, då jag har haft skotska terrier utan uppehåll i över 40 år, och under denna tid har jag fött upp, ägt eller känt ett mycket stort antal. Jag har följt stamtavlor, och har haft tillfälle att studera rasen från många aspekter, och har kunnat observera olika tendenser eller utvecklingar allteftersom dessa har uppenbarat sig.

Det är ingen tvekan om att den stora helheten i kvalitet har blivit betydligt bättre under denna period, och en anmälan av skottar på en utställning är mycket mera jämn nu än för flera år sedan. Trimning, presentation och handling har också blivit bättre, och mycket få utställda hundar uppenbarar sig i dålig kondition; emedan showmanship och temperament i det stora hela också är bättre än förr.

För åratal sedan, även om det var ett antal som var välpresenterade, så var det också på nästan alle utställningar, några otypiska djur, ibland mycket dårligt trimmade och i usel kondition, och det var inte heller ovanligt att se nervösa djur.

Nu kan man generellt säga att alla utställningshundarna i ringen är utställningsmaterial – naturligtvis i olika grader av kvalitet – med det är verkligen mycket ovanligt att se verkligt dårliga djur på en utställning, och för övrigt ser nästan alla utställningsobjekt smarta och nätta ut. Så jag tror at vi har en del at känna oss glada över vas gäller typ och balans av vår ras.

I vilket fall som helst, kommer jag nu till en sak som är väsentlig för välbefinnandet av alla raser, och som jag nu anser behöver noggrann eftertanke av alla seriösa uppfödare som är genuint intresserade av välmåendet av skotska terriers Detta är en faktor som jag tycker väldigt många människor totalt ignorerar i sina avelsprogram, även om incidenterna fortsätter och ökar, som de också verkar göra, kan det verkligen bli mycket allvarligt.

Jag refererar till vad jag vill kalla substandard avelstikar. Detta innefattar primärt tikar som inte kan valpa och som vid upprepade tillfällen erfordrar kejsarsnittsoperationer, men det innefattar också de som vid upprepade tillfällen går tomma eller kanske bara får enstaka valpar. Jag hör ständigt om dessa förhållanden och det verkar vara utan tvivel att det tenderar att ”gå” i linjer och familjer.

Det före faller en lustig situation då annars intelligent och omtänksamma uppfödare verkar ignorera dessa faktorer helt och kanske anmärker: ”Är det inte otur, hon hat haft ett annat kejsarsnitt – mitt fjärde det här året, eller ”Ja, det är verkligen oturligt, hon har gått tom igen och hon hade bara en död valp föra gången”. Varje gång tycks uppfödaren anse det som otur men verkar inte försöka undvika den här situationen genom att eliminera de dårliga avelsfaktorerna, eller genom utvalda parningar, försöka och förbättra saken.

Som ett exempel vill jag framlägga en situation som kanske gör min sak klarare.  Om man hade en tik med en bakgrund av dårliga käkar skulle man med största varsamhet välja ut en hanhund åt henne som vid sidan om att vara korrekt i detta hänseende, också hade en familj med goda käkar bakom sig och säkert skulle ingen allvarligt syftande uppfödare i sett sådant fall veterligen använda hund vars mor hade underbett.

Lustigt nog har jag inte träffat någon som verkar taga hänsyn till hanhundens bakgrund i genetiskt hänseende; det här verkar vara någonting som annars tänkande uppfödare inta tar hänsyn till; även om det finns all anledning att förmoda att hanhunden för sin familjs genetiska bakgrund.

Boskapsuppfödare uppskattar detta faktum till fullo och moderns mjölkegenskaper har stor inverkan vid fastställandet av en tjurs potentiella värde. Uppenbarligen är mjölkavkastning en ren kvinnlig kvalitet, även om det är känt att en som kan vidarebefordra dessa egenskaper till sina döttrar. Så det förefaller lika förståndigt att antaga att en avelshund kan influera sina döttrar med andra kvinnliga drag, även om dessa drag finns maskerade bakom hans kön så finns de bakom honom, och burna genetiskt kan de med all sannolikhet förvärvas.

Nu föreslår jag inte att uppfödare med toppkvalitetsdjur, som är dårliga ”producenter”, skall kasta ut dessa, för det är orealistisk och inte heller, tror jag, nödvändigt. Jag föreslår att mera hänsyn skall givas till situationen, och där existerar, högsta prioritet skall tagas när kullar planeras.

Jag känner till fall där tre eller fyra generationer av tikar har varit icke-valpare och där några har varit nära inavlade till andra medlemmar av familjen som också är icke-valpare, eller så har de varit parade andra hundar som varit avlade direkt från ickevalpare och dårliga tikar ur valpningshänseende. Säkerligen måste detta innebära en dålig möjlighet för nästa generation, och säkerligen måste en hund som är avlad efter sådana linjer bära en genetisk faktor som inverkar skadligt på hans avkommor såsom avelsdjur.

Mitt förslag är att tikar med dålig avelsbakgrund inte skall bli parade ”nära” inom samma familj; men när det är möjligt, outcross avelsdjur skall bli introducerade som har en god bakgrund av avelstikar, och att denna plan skall upprepas i kommande generationer tills saken har blivit bättre. Så mycket som möjligt skall bra valptikar och goda avelstikar behållas och linjen graderad upp efter sin avelsmöjlighet.

Jag tänker speciellt på en kennel som har en excellent statistik, och tikar som nästan otvivelaktigt verkar nedbringa goda kullar, och att självvalpa och föda dessa och det är generationer av dessa fria avelsdjur i denna kennel.  Jag känner också till en annan kennel som nästan ”brände ut sig själv”, och procenten av uppfödda valpar var verkligen mycket låg på grund av en massa olika orsaker - kejsarsnitt, tomma tikar, döda kullar, enstaka valpar, aborter etc. Förmodligen har de flesta av oss haft blandat tur, men personligen har jag försökt göra det till en regel att inte avla på en andra generation av dårliga valptikar, och två gånger har jag gjort av med min tik och detter när denna situation har uppstått.

Eftersom kritik inte är speciellt hjälpsamt har jag ett förslag för att möjliggöra för varje uppfödare att bemästra situationen eftersom det gäller honom eller henne och jag föreslår att de uppfödare som är genuint intresserade av sina hundars välstånd, och rasen, skall göra en tabell för varje en av sina avelstikar i stamblanketten.

På en fyra generationers basis kommer det att bli trettio namn av vilka femton är tikar och sätt en märkning för varje tiks namn. Noll är Noll, eller placera en plus eller minus placering för varje tik alltefter hennes avelsresultat. Ge modertiken fyra poäng om hon är fertil, självvalpare och ni anser henne 100% bra som avelstik. On hon inte är självvalpare sätt henne på minus fyra. Om hon har blandat – kanske fött några valpar, men har haft problem, kanske livmoderinflammation, eller ett kejsarsnitt för att visa att hon också kan valpa själv – ge henne då noll poäng. Följ denna metod på de återstående 14 tikar som Ni har kvar på Er tabell, men med en plus eller minus siffra på två, istället för fyra som bara är tillåtet för modern, och gradera sedan ”plus två”, ”noll” eller ”minus två” alltefter deras egenskaper.

Det maximala antalet poäng som kan uppnås är 32 och få kommer förmodligen att må detta antal.

Om Ert resultat är 20 eller mer har Er tik en hyfsad bakgrund och Ni kan känna Er riktigt belåten, men försök att inta låta graderingen falla, och se noga upp med nästa generation!

Min misstanke är att några tikar kommer att få minuspoäng! I sådana fall bör deras ägare tänka över saken noga. Som alla andra fel kan man avla ut det, och säkert är det ett som några av våra drivna uppfödare kan strida om?! Men det är någonting som kan hota existensen av en hel blodslinje om man inte tar upp saken innan det är för sent.

Före sista världskriget var dårliga valpningar mycket vanliga, och eftersom veterinäryrket inte var så avancerat då som det är nu, var det ofta tragedier med tikar som dog för att föda fram sina valpar. Under kriget var uppfödningen drastiskt nerskuren och i vissa hänseenden hade detta en gynnsam effekt på rasen för jag tror på det stora hela att valpningarna under kriget blev bättre.

Under de senare åren verkar det som om jag fått höra ständigt ökande avels- och valpningsproblem, och jag har tänkt mycket på detta. Så jag har en känsla av att föreslagna tabell kan klargöra saken för den individuella uppfödare och hjälpa dem att få en klarare bild av sin egen speciella situation. Den här tabellen kan bli en privat sak för Er information, men om Ni plockar ihop en gör det så sanningsenligt och noggrant som möjligt, ty annars förlorar den sitt värde. Det är sedan en utmaning till Er att försöka att förbättra summan på tabellerna i kommande generationer genom noggrant utvalda parningar.

Vid överblickande av tabellen skall det påpekas att inavel kommer att förstärka de varierande svårigheterna. Det är knappast tänkbart att lägga till eller dra ifrån extra poäng för sådana fall, men man kan ha dem i minnet, när man väger för och emot av ett speciellt fall.

Naturligtvis är tabellen endast informerande om man har personlig vetskap om det bakomliggande. Kanske låter det som en varning till diverse nybörjaruppfödare, som inte har någon personlig vetskap om en enstaka nämnd hund, så att när de ”pappersplanerar” och nära inavel är inblandat, är det förståndigt att vara litet försiktig.

Skotska terrier har varit, och är fortfarande, mitt huvudsakliga intresse och nöje, och jag är djupt oroad för rasens välbefinnande ur alla vinklar.

Rastyp är mycket viktigt, men ännu mera är rättigheten för varje född hund, till en potentiell hälsa, ett lyckligt och normalt liv på alla sätt, och att en inte är född med något uppenbart eller gömt handicap.

Vi, som seriösa uppfödare, för att så långt som möjligt tillförsäkra framtida generationer att inte behöva lida på något sätt genom vår brist på vård och förutseende. Vi får inte tillåta vår naturliga entusiasm för utställningsframgångar att överskugga de viktigare anspråken på hunden. Vi måste ge detta företräde och under försöken att producera toppdjur, får vi inte låta andra, ändå viktigare fundamentala anspråk överskuggas.

Översättning: D. Eriksson och B. Norman